Mamma till Elliot & Ian

Jag undrar vem det är som gömmer sig där inne i magen. Jag börjar bli väldigt nyfiken på den här lilla krabaten, men det känns som en dröm alltihop. Magen och alla gravid-symptom känns som ett fenomen som jag bara har inbillat mig. Jag tror jag håller på att bli knäpp haha! Känns helt sjukt att bebisen är här snart. Vart har tiden tagit vägen någonstans? Det var ju inte alls längesen vi fick plusset på stickan och när vi bestämde oss för att bli en liten familj på 4 personer. Jag börjar bli stressad inför förlossningen, att vi skall hinna allt färdigt och sen hur livet här hemma kommer att bli. Fram tills nu har jag varit lugn och tagit allt som det kommer men det är nu när förlossningen börjar närma sig, som jag börjar fundera på massa saker. Jag börjar bli orolig! Jag är dock inte rädd för att föda barn. Jag vet att det kommer göra jäääävligt ont, jag vet vad jag vill ha och vad jag behöver. Det jag är rädd för är när det är dags att åka in till förlossningen. Tänk om vi inte hinner in? Tänk om jag föder hemma eller i bilen? Tänk om vi skickas vidare till Linköping bara för att det är fullt inne i Norrköping? Sånt där är det som jag funderar på. Och sen hur Elliot skulle reagera när vi lämnar honom här hemma med farmor och farfar. Han kommer säkerligen gråta och bli ledsen. I och för sig så beror det ju vilken tid det är vi åker in. Han kanske är på dagis och det skulle ju faktiskt vara det bästa för alla parter. Men sånt där återstår och se. Det blir som det blir och för andra gången i mitt liv så kan jag inte ha någon kontroll över situationen.

MEN, jag ser verkligen fram emot att få föda Elliots lillebror/lillasyster och vårat andra lilla barn som vi skall vaka över hela våra liv. Jag ser också fram emot när vi skall åka hem och börja vår vardag som en 2-barnsfamilj. Det här året kommer bli ett av dom bästa i mitt liv. Hela året är färdigplanerat och både jag o Pelle är överens om det. Gud, jag älskar att vara lycklig! :)