Det bästa jag har.
Jag tror att man underskattar sitt liv. Jag tror att alla gör det någon gång. Att man inte inser hur bra man har det om man jämnför med andra människor i andra länder. Nästan alla har tak över huvudet och någon som bryr sig om en. Oavsett vad man har gjort så finns det alltid någon som tar emot en om man faller ner mot marken och vill ge upp. En sak som jag tror på är att man kan inte leva om man inte får kärlek eller ger kärlek. Man måste känna något. Kanske en iskall mördare innerst inne är en ensam liten människa som inte ar fått känna av all värme eller den kärleken som vi har. Fast skall man få kärlek så måste man ju förtjäna att få den. Det är en sak som jag tänkt på jättemycket. Vi ser nog ner på kärleken tills vi väl får känna den själv.
När kärleken väl dyker upp till en så vill man aldrig ge upp den. Man kämpar och man håller hårt i den. Man släpper aldrig taget oavsett vad.
Så kände jag när jag mötte Pelle för första gången. Den kvällen insåg jag nog inte att han var "the one", men när vi umgåtts ett tag så får jag all kärlek och värme från honom. Även om jag inte bad om det så fanns han där. Han tog mitt hjärta som en stormvind och har hållt kvar vid det även när vi har bråkat. Jag älskar den här människan oerhört mycket. Jag tror inte ens att ord räcker till för vad jag känner för honom. Nu vet jag hur äkta kärlek känns. Den är skör men ändå så stark. Min andra stora kärlek jag har, ligger i min mage och väntar på att få ta sitt första andetag om bara några veckor. Det här är det bästa jag har. Min älskade Pelle och mitt älskade barn. Ni är mina mest värdefullaste skatter och jag skall vara rädda om er <3
