Mamma till Elliot & Ian

---

Nu var det längesen jag skrev om dig. Med åren som går så känns det faktiskt lättare att leva och inte känna samma sorg som innan. Den här texten beskriver det mesta för hur jag känner när jag tänker på dig.

Ibland kan jag bara få känslan av att allt bara var en dröm. Som min uppväxt med dig, det känns som att det aldrig fanns. Jag bara drömde alltihop. Det tråkiga med att åren går är att man glömmer bort allt. Hur känslan var när man fick en kram eller din lukt. Tänk när du satt i ridhuset i kalla vintern o frös bara för att få se mig rida och skjussa mig till ridskolan. Det jag aldrig kan glömma är hur snäll du var, hur mycket du ställde upp och allt du lärde mig. Du var sträng men på ett snällt sätt. Du uppfostrade mig och David minst lika mycket som mamma och Jens. Jag saknar dig varje dag i mitt hjärta. När smärtan är hård och slår som tunga stenblock i mig, så vet jag att det är okej att släppa en tår.

Det som gör mig mest ledsen nu är att du inte får träffa ditt första barnbarnsbarn. Det lilla livet som jag bär i mig. När jag var liten så trodde jag att jag skulle få ha dig i mitt liv ännu längre än vad det blev. Att du skulle få träffa mina barn och få ge dom samma visdom som du lärde mig och David. Men jag kan känna mig trygg med att du vakar över oss alla och att du är med mig under förlossningen och att du inte låter något skada mig och vårt barn.

Jag saknar dig så. Men jag älskar dig ännu mer. Du förblir min morfar oavsett vad som händer och vi ses en annan dag. Den dagen kommer vara en av dom finaste dagarna i mitt liv, då vi alla möts igen.