Mamma till Elliot & Ian

Här är en berättelse en dag ur mitt liv.

Den 13 mars 2007 så hade jag en dag att se fram emot tyckte jag då.
Jag kom till skolan lite för sent som jag brukade, eller snarare vid lunch så halva dagen hade redan gått.
Jag satte mig vid vårt bord i matsalen tillsammans med några av mina bästa vänner från klassen.
Vi satt o pratade som vanligt om vad vi skulle göra den dagen och jag sa att jag skulle hem till Camilla och fira henne för hon fyllde 19 år.
Sen kom vi in på nått helt annat och Lina berättade för mig att det va en kille som kört i hjäl sig tidigt på morgonen.
Det va nån som hennes kille kände och jag kände igen namnet så väl men kopplade inte riktigt vem det va.
Jag försökte tänka efter vem det kunde vara och jag kände på mig att den här dagen inte skulle bli så bra trots allt.
Men vi gick på den sista lektionen som va svenska om jag inte minns helt fel.
Som vanligt fick vi sluta tidigare och jag o Josse satte oss på bussen igen för att åka hem.
På vägen in till stan så ringer Jennie till mig och säger "Har du hört det som har hänt?".
Jag svarade att det hade jag så klart ( allt sprids fort på Gotland kan jag lova ).
Hon sa visst är det hemskt att vi aldrig mer kommer få träffa honom?
Då började allt komma in i mig, ingen visste ju om att vi kallade honom Tomten utan hade bara nämt Joel.
Det är ju många som heter Joel på Gotland så det är klart att man inte tänker på sin kompis i första taget, för dom är ju odödliga!
Men som sagt så var det ju självklart han, vår Joel, vår vän.
Jag började gråta på bussen och Josse tröstade så gott hon kunde.
Jag bestämde mig iaf för att gå hem till Camilla och vi satt o pratade mycket.
Hennes kille kände oxå honom lite smått..

På kvällen gick jag och mitt ex plus några till hem till en kompis o drack.
Vi tänkte på honom, grät, skrattade och pratade minnen.

Det värsta var att Joel hade kört på fyllan.
Han var extremt berusad och körde 160km/h i en kurva.
Reflexerna är inte så snabba när man är full så skadan va redan skedd.
Några brustna trädstammar, bilbromsar från Mattias bil (som kom efter Joel) och sen ambulans/brandkår/polis, det var allt som hördes.

Joel levde ännu en stund i bilen, men kroppen var av på mitten och den här gången var det säkerhetsbältet som hade tagit livet av honom.
Han var rädd för att dö, men Mattias var där och tröstade.

Jag minns dagen som igår.
Tiden går så fort och jag kan inte förstå att det var 2 år sen redan.

Vår älskade Joel Klasson.
Vila i frid <3
1985 - 2007