Tell me.
Ibland kan jag inte låta bli o tänka på om vad som hade hänt i fall jag hade gjort saker annorlunda.
Det känns som om att jag har valt rätt spår i livet och äntligen hittat den rätta.
En som accepterar mig för den jag är.
En som valde att bo med mig, älska mig, skaffa barn med och leva resten av sitt liv med.
Tänk om jag hade gjort allt annorlunda då?
Då hade jag antagligen ännu varit på fel spår och va lika utnyttjad som jag va ett tag när jag va i den största mardrömmen i mitt liv.
Då jag inte fick höra "älskling" utan "kärringjävel" eller "hora".
Det är ett under att jag klarade mig i åtta månader med den psykiska misshandeln.
Smärtsammast va nog när dom i min omgivning som for illa tack vare mig.
Alkoholen, krogen och skolkningen blev mina bästa vänner.
När man blir kallas stammis/alkolist på en krog när man är 18-19, då är det illa!
Hur jag tog mig ut från den där mardrömmen vet jag inte.
Om jag skall va ärlig så va jag för full för o minnas.
Min räddning blev min älskade föräldrar som fick mig att flytta med pappa till Norrköping för mer än ett år sen.
Fast jag levde ännu i en rädsla och massor med hot från min mardröm.
Jag var rädd att Han skulle hitta mig o döda mig.
Iaf göra mig riktigt illa.
I våras slutade Han att ringa, smsa och terrorisera mig.
Mitt största stöd genom det senaste året har varit min älskade Pelle <3
Han är min prins som kom och räddade mig på sin vita springare när allt va som värst.
Utan honom vet jag inte vad jag hade gjort nu.
Jag hade iaf inte varit lycklig, lugn i mig själv, varit gravid eller älskad på det sättet jag blir av Pelle.
Jag har hittat min ståndpunkt i livet som jag trivs med.
Framför allt så har jag hittat mig själv!
Under 7 års tid så har jag äntligen hittat hem.
Så den som kallar mig svag har så fel.
Att ha överlevt sorg, misshandel, alkoholproblem och kärlek är inte svag.
Utan är en krigshjälte som är starkast i hela världen.
