Funderingar.
Först vill jag säga tack till dom tre underbara tjejerna som skrev dom jättefina kommentarerna här inne!
Ni anar inte hur evigt tacksam jag är för att ni skrev dom <3
Ni är verkligen guld värda allihop!
Sen så har jag nu legat och funderat jättemycket på allt runt omkring mitt liv och vad som jag kan göra bättre.
Framför allt hur jag och Pelle kan få det bättre ihop utan att vi börjar bråka så fort vi den andra inte vill som en själv vill.
Nu är det ju så att jag har gått upp halv 4 på morgonen endast för att få skriva av mig lite.
Jag drömde precis en dröm som fick mig att inse att livet är för kort för att jag skall låta någon komma in och trampa på mig och tro att det är okej.
Och det är inte i första tagat jag offrar min sömn när jag behöver den som mest.
Jag vill förklara för er hur det egenligen ligger till.
För att ni skall förstå bättre vem jag är och varför jag är som jag är.
När jag växte upp fick jag allt på silverfat men jag fick ändå kämpa för att få komma dit jag ville.
Jag var bortskämd men samtidigt en underbar tjej med jättedåligt självförtroende.
Jag hade inte så extremt många vänner utan jag valde mina med omsorg och med noga värderingar.
Fast när jag träffade min första kille så vände det och jag blev mer synlig och jag fick självförtroende.
Det förhållandet varade i över 4 år ( Nu menar jag inte att det var sånt som man hade när man var 6-7 år, utan jag träffade honom staxt innan jag fyllde 15).
Det där var min vändpunkt.
Jag fick jättemånga vänner och jag hade ett eget gäng.
Folk på skolan började se upp till oss.
Efter att jag och Jocke gjort slut så fick allt en annan törn på livet då jag föredrog att ha korta förhållanden och blev lekt med helt enkelt.
När jag blev tillsammans med killen som fick mig till den jag är idag då var mitt liv helt och hållt ur spår.
Ingen i min närhet ( förutom dom jag umgicks med ) förstod vem jag.
Min familj var orolig för mig och försökte verkligen allt för att få mig att förstå vad jag höll på med.
Men jag valde alkoholen framför allt och sen bli psykiskt misshandlad av min dåvarande kille.
När jag fick upp ögonen på vem jag var och hur dåligt jag egentligen mådde så var min pappa och resten av min familj min räddning.
Utan dom hade jag nog inte haft någonting idag.
Pappa tog med mig till fastlandet och bad mig flytta upp och börja om ett nytt liv och lämna resten bakom mig.
Inte lätt, men jag försökte och jag gör det än idag.
Sen när jag väl bott här i några månader och jobbat, så träffade jag Pelle.
Eller vi hade pratat innan och så, tack vare för att vi jobbade på samma jobb.
Ännu en gång så byggde jag upp en fasad och trodde att jag skulle bli lekt med.
Men det visade sig att jag hade helt annorlunda känslor för honom än som va tänkt från början.
Jag blev kär och föll helt handfallen för honom på nästan en gång.
Han fick mitt hjärta att göra trippelvolter så fort han tog på mig eller när jag såg honom.
Ja, ni vet ju hur det är och vara kär.
När han åkte till England till exempel så grät jag nog varje natt när jag skulle sova utan honom.
Just för att jag var rädd för att något skulle hända.
Att han skulle träffa någon annan tjej eller att det skulle ske en olycka så jag aldrig mer fick se honom.
Men han kom tillbaka och älskade mig lika mycket (om inte ännu mer) när han kom hem.
Då hade vi precis flyttat till vår första lägenhet och jag visade stolt upp vårt nya hem som jag och hans familj hade skapat för oss två.
Där skulle vi skratta, gråta och älska varandra mer än någonsin och det var oxå avgörande för oss om vi verkligen passade ihop.
Nu idag när jag ser tillbaka på det här så är det ju rätt uppenbart vem jag vill leva med och det är inte med mig själv.
Utan det är Pelle.
Jag älskar honom otroligt mycket och han har ställt upp för mig som ingen annan har gjort.
Han har stöttat mig genom mitt dåliga förhållande och hjälpt mig att stå på mig för mitt ex som har följt efter mig och hotat mig till livet flera gånger.
En annan kille hade bara stuckit.
Pelle älskar mig oavsett hur jag än ser ut eller hur mycket jag än väger.
Jag förstår att jag kan vara jobbig och krävande men jag försöker så gott jag kan varje dag på att förbättra mig.
Pelle är det underbaraste som har hänt mig förutom vårat gemensamma barn som vi väntar.
Jag bär på ett mirakel och ett band som för evigt kommer vara kopplade mellan mig och Pelle.
Jag hade inte velat ha barn med någon annan än honom.
Det finns inte ens i mina tankar på hur det hade varit om jag hade träffat någon annan och fått barn med honom.
Nej, utan det är Pelle jag vill leva med och vara med för alltid.
Han är min själsfrände och jag älskar honom tills döden skiljer oss åt.
Vi är som två pusselbitar som passar perfekt ihop, men det tog ett tag hittat den rätta positionen för oss.
Jag menar, ni vet när en 3-åring skall lägga pussel så tar det ett tag för bitarna att matcha för man måste prova alla vinklar och vrår för att man väl skall hitta hur man skall vara.
Jag och Pelle är som dom två pusselbitarna.
Vi är perfekta ihop, bara att det har tagit lite tid för oss.
Bara för att jag blir irriterad eller ledsen på honom ibland så älskar jag inte honom mindre för det.
Utan jag älskar honom lika mycket om inte ännu mer för var dag som går.
Han och Lillen är dom två som jag älskar mest i hela världen <3
Sen kommer min och hans familj.
Jag försöker förändra mig och jag vill att ni skall förstå det.
Nu skall jag ta och lägga mig brevid älsklingen igen.
Klockan är mycket och vi skall upp om 2½ timme igen för Pelle kanske skall till skolan om han inte har ont i huvudet och mår dåligt av medicinerna.
Men nu har ni fått allt svart på vitt om vem jag är och hur jag känner.
Sov gott.
Hörs om några timmar igen.
PoK
Ni anar inte hur evigt tacksam jag är för att ni skrev dom <3
Ni är verkligen guld värda allihop!
Sen så har jag nu legat och funderat jättemycket på allt runt omkring mitt liv och vad som jag kan göra bättre.
Framför allt hur jag och Pelle kan få det bättre ihop utan att vi börjar bråka så fort vi den andra inte vill som en själv vill.
Nu är det ju så att jag har gått upp halv 4 på morgonen endast för att få skriva av mig lite.
Jag drömde precis en dröm som fick mig att inse att livet är för kort för att jag skall låta någon komma in och trampa på mig och tro att det är okej.
Och det är inte i första tagat jag offrar min sömn när jag behöver den som mest.
Jag vill förklara för er hur det egenligen ligger till.
För att ni skall förstå bättre vem jag är och varför jag är som jag är.
När jag växte upp fick jag allt på silverfat men jag fick ändå kämpa för att få komma dit jag ville.
Jag var bortskämd men samtidigt en underbar tjej med jättedåligt självförtroende.
Jag hade inte så extremt många vänner utan jag valde mina med omsorg och med noga värderingar.
Fast när jag träffade min första kille så vände det och jag blev mer synlig och jag fick självförtroende.
Det förhållandet varade i över 4 år ( Nu menar jag inte att det var sånt som man hade när man var 6-7 år, utan jag träffade honom staxt innan jag fyllde 15).
Det där var min vändpunkt.
Jag fick jättemånga vänner och jag hade ett eget gäng.
Folk på skolan började se upp till oss.
Efter att jag och Jocke gjort slut så fick allt en annan törn på livet då jag föredrog att ha korta förhållanden och blev lekt med helt enkelt.
När jag blev tillsammans med killen som fick mig till den jag är idag då var mitt liv helt och hållt ur spår.
Ingen i min närhet ( förutom dom jag umgicks med ) förstod vem jag.
Min familj var orolig för mig och försökte verkligen allt för att få mig att förstå vad jag höll på med.
Men jag valde alkoholen framför allt och sen bli psykiskt misshandlad av min dåvarande kille.
När jag fick upp ögonen på vem jag var och hur dåligt jag egentligen mådde så var min pappa och resten av min familj min räddning.
Utan dom hade jag nog inte haft någonting idag.
Pappa tog med mig till fastlandet och bad mig flytta upp och börja om ett nytt liv och lämna resten bakom mig.
Inte lätt, men jag försökte och jag gör det än idag.
Sen när jag väl bott här i några månader och jobbat, så träffade jag Pelle.
Eller vi hade pratat innan och så, tack vare för att vi jobbade på samma jobb.
Ännu en gång så byggde jag upp en fasad och trodde att jag skulle bli lekt med.
Men det visade sig att jag hade helt annorlunda känslor för honom än som va tänkt från början.
Jag blev kär och föll helt handfallen för honom på nästan en gång.
Han fick mitt hjärta att göra trippelvolter så fort han tog på mig eller när jag såg honom.
Ja, ni vet ju hur det är och vara kär.
När han åkte till England till exempel så grät jag nog varje natt när jag skulle sova utan honom.
Just för att jag var rädd för att något skulle hända.
Att han skulle träffa någon annan tjej eller att det skulle ske en olycka så jag aldrig mer fick se honom.
Men han kom tillbaka och älskade mig lika mycket (om inte ännu mer) när han kom hem.
Då hade vi precis flyttat till vår första lägenhet och jag visade stolt upp vårt nya hem som jag och hans familj hade skapat för oss två.
Där skulle vi skratta, gråta och älska varandra mer än någonsin och det var oxå avgörande för oss om vi verkligen passade ihop.
Nu idag när jag ser tillbaka på det här så är det ju rätt uppenbart vem jag vill leva med och det är inte med mig själv.
Utan det är Pelle.
Jag älskar honom otroligt mycket och han har ställt upp för mig som ingen annan har gjort.
Han har stöttat mig genom mitt dåliga förhållande och hjälpt mig att stå på mig för mitt ex som har följt efter mig och hotat mig till livet flera gånger.
En annan kille hade bara stuckit.
Pelle älskar mig oavsett hur jag än ser ut eller hur mycket jag än väger.
Jag förstår att jag kan vara jobbig och krävande men jag försöker så gott jag kan varje dag på att förbättra mig.
Pelle är det underbaraste som har hänt mig förutom vårat gemensamma barn som vi väntar.
Jag bär på ett mirakel och ett band som för evigt kommer vara kopplade mellan mig och Pelle.
Jag hade inte velat ha barn med någon annan än honom.
Det finns inte ens i mina tankar på hur det hade varit om jag hade träffat någon annan och fått barn med honom.
Nej, utan det är Pelle jag vill leva med och vara med för alltid.
Han är min själsfrände och jag älskar honom tills döden skiljer oss åt.
Vi är som två pusselbitar som passar perfekt ihop, men det tog ett tag hittat den rätta positionen för oss.
Jag menar, ni vet när en 3-åring skall lägga pussel så tar det ett tag för bitarna att matcha för man måste prova alla vinklar och vrår för att man väl skall hitta hur man skall vara.
Jag och Pelle är som dom två pusselbitarna.
Vi är perfekta ihop, bara att det har tagit lite tid för oss.
Bara för att jag blir irriterad eller ledsen på honom ibland så älskar jag inte honom mindre för det.
Utan jag älskar honom lika mycket om inte ännu mer för var dag som går.
Han och Lillen är dom två som jag älskar mest i hela världen <3
Sen kommer min och hans familj.
Jag försöker förändra mig och jag vill att ni skall förstå det.
Nu skall jag ta och lägga mig brevid älsklingen igen.
Klockan är mycket och vi skall upp om 2½ timme igen för Pelle kanske skall till skolan om han inte har ont i huvudet och mår dåligt av medicinerna.
Men nu har ni fått allt svart på vitt om vem jag är och hur jag känner.
Sov gott.
Hörs om några timmar igen.
PoK
Kommentarer
Trackback
