Mamma till Elliot & Ian

Ibland kan jag börja undra om jag inte är den nya Hitler.
Det låter så och jag sårar folk i min omgivning.
Fast jag vill inte ha ihjäl människor..
Jämt så ställer jag till det för mig själv och jag pallar inte.
Söker jag bråk eller vad håller jag på med?
Fast jag sårar nog mest mig själv..
Jag är alltid besviken på mig själv och är så förbannat jävla lat ibland!!
Jag vill ju lyckas men det går inte!
För jag har inte förtroende nog att klara av det.
Det känns som om man daddar med mig och inte kan ta mig seriöst..
Varför är det så!?
När jag säger att jag skall bli mamma så ser folk bara snett på mig..
Jag ser nog inte ut som en mamma och det höjer inte självförtroendet direkt..
Jag får inte göra som jag själv vill eller tycka som jag vill utan att folk skall lägga sig i och anse att jag har fel..
Ingen kan ta mig på allvar förutom min familj och några få av mina vänner.
Det jag anser vara bäst för mig och mitt barn, det är självklart helt fel.
Om jag nu vill ha min bebis i min säng på natten skall jag väl för fan ha det!?
Ingen skall komma och tala om för mig hur jag skall göra med mitt eget barn eller hur jag skall uppfostra det?
Min uppfostran jag hade anser jag är den bästa just mitt barn kan få.
Bara för att vi har vett o etikett när vi äter betyder det väl inte att det gör min familj till ett par snobbar?
Vi äter med bra bordskick, frågar altid om vi får gå från bordet, är tysta när vi äter och säger endast något när det är nå viktigt och säger självklart tack för maten efter att vi har ätit klart.
Gör det oss verkligen till snobbar?
Det är så jag är uppvuxen och det är så jag vill att vårt barn skall växa upp.
Jag hade själv en trygg uppväxt omgiven hela tiden av min familj.
Och vi fanns där för varandra.
Jag själv tycker att vi inte är några snobbar.
Min familj har alltid levt på gränsen till fattigt och jag bryr mig inte.
Bara det finns mat på bodet och hela kläder så skall man vara nöjd.
Jag skiter själv i om jag har fula kläder som inte alls är inne.
Bara jag själv trivs i det jag har på mig..

Är bara så ledsen för att jag är nog den elakaste och egoistiska människan, flickvännen och Fanny på hela planeten.
Jag gör aldrig nå snällt och jag ställer verkligen till det jämt.
Så om jag var ni skulle jag hålla mig undan..

Jag som va så blyg, snäll, omtänksam och givmild när jag va yngre, hur kunde jag förvandlas till den jag är idag?
Då va jag så snäll mot varenda en jag mötte och nu är jag bara kaxig, uppkäftig och elak.



Allt detta för att man inte fick sällskap ner på stan..
Jag är i desperat behov att få vara med min pojkvän en hel dag..
Det va grymt längesen och jag saknar det.
Jag saknar min pojkvän så himla mycket...
Varför kan inte han se att jag är desperat?